LO-LEDARNAS SISTA CHANS

Har Landsorganisationen, LO, någon framtid i ett samhälle som blir mer och mer accepterande mot svartarbete, där fler och fler går ur facket, där det blåser högervindar så starka att man håller på att trilla omkull när man stiger utanför dörren. Som det är nu styrs fackföreningarna i princip av samma gamla trötta ombudsmän som i praktiken agerar chefer på avdelningarna trots att det väljs en ordförande. Man påstår att det är den enskilde medlemmen som är facket, men om den enskilde medlemmen inte uppfattar sig som facket utan bara ser en skylt på väggen ett kontor och en gubbe i en snurrfåtölj är vi inte en fackförening mer utan en juristbyrå light. Med uselt klädda jurister.

Trots påstått ekonomiskt framåtskridande är det enbart ett fåtal som står ekonomiskt oberoende, personer som har en tillräcklig förmögenhet att de inte måste stå med hatten i handen och bocka inför varje arbetsgivare. De äger friheten att välja en annan väg om det inte passar och deras förhandlingsläge är alltid ett annat än hos de mindre välbärgade som blir tvungna att ta vad de får.

Genom att proletären förbrukar sin tid och energi på jobb så har systemet kontroll över honom. När han är ledig ska han vara en nyttig konsument, ägna sig åt ofarliga fritidsaktiviteter, eller sätta sig gapande framför teven och ta till sig intryck, värderingar och uppfattningar som oundvikligen påverkar honom, hur ”kritisk” han än tycks vilja göra anspråk på att vara.

Framförallt anses det viktigt att proletären inte tar sig tid åt att fundera var hans egna roll kommer in i sammanhanget. Vad är det som utspelar sig omkring honom? Vem är jag? Var kommer jag ifrån? Hur har det blivit på detta sätt? Etablerad massmedia avser alltid presentera en tillrättalagd, systemtrogen verklighetsbild vilket knappast ger honom svaren. Det är därför viktigt att proletären hålls omedveten och okunnig, han anses bara myndig att tillgodogöra sig utvalda delar.

Alla vet Nya partiet är djupt kritiska till svensk fackföreningsrörelse, såsom den organiseras av socialdemokratin. Nästan ett sekel av klassamarbete har gjort LO lika ovilligt som oförmöget att kämpa, en oförmåga som blir rent katastrofal i en situation då arbetsgivarna övergivit det tidigare samarbetet för offensiv på alla fronter. De fackliga ledarna gnyr och gnäller, men vill inte för sina liv organisera medlemmarna till kamp, vilket gör dem totalt handlingsförlamade. Deras aktiviteter reduceras till charader på en scen som inte längre finns.

Den 3 september mötte artikelförfattaren statsminister Göran Persson när han höll ett tal i Botkyrka. Syftet var att studera honom och den församlade publiken. Under cirka 40 minuter talade Persson utan att säga en enda konkret sak. Inte en enda! Det enda som liknade något konkret var möjligen en antydan om subventionerad tandvård. I övrigt var det vara enbart retorik och floskler som att det går bra för Sverige och att vi behöver en trygg äldrevård. De församlade satt som troende på ett religiöst sektmöte och applåderade sektledaren för varje verklighetsfrämmande floskel och mantra han kastade ur sig. De tycktes ha behov av att vilja tro på att Göran Persson representerade någonting gott och vackert, någon sorts ädel kamp för de utsattas rättigheter. Verkligheten betyder ingenting, myterna betyder allt.

91545

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s