FILMRECENSION – INTO THE WILD

De flesta har tänkt tanken; ett äventyr väntar den som ger storstaden långfingret och bosätter sig långt norrut. I dessa dagar så vet vi ju att det är storstäderna som drabbats hårdast. Dessa gigantiska skräpmagneter är numera inget annat än förbränningshärdar för mänsklig livskraft.

När man i dessa dagar bombarderas med Rederiet och Tre Kronor som är två så kallade ”såpoperor”, melodifestivalen och sedan får skvallerlöpsedlar i ansiktet om hur deltagarna gör livet svårt för varandra, är det lätt att vilja ge fingret åt alltihop och dra ut i skogen.

För en sådär sexton år sedan gjorde en ung man just det, och blev föremål för Jon Krakauers bok Into the Wild. Nu har hans historia också blivit film i regi av Sean Penn.

Den sanna historien om Christopher McCandless och hans uppror mot etablissemanget skulle lätt ha kunnat bli ett saftigt sentimentalt magplask. Istället blir det, i alla fall för min del, en av de mäktigaste filmupplevelserna på senare år. Efter visningen undrade jag hur en film om en uppstudsig tjugo-nånting som går på luffen längs USA:s västkust kunde beröra mig så, och att ett svar stavas nog Sean Penn. Han har velat göra filmen i flera år och det verkligen ingen brist på ambition i resultatet.

Handlingens berättare är Chris syster, genom vars perspektiv vi får viss insikt i skälen till att han bryter upp och lämnar världen han växt upp i. Det blir klart att det inte bara handlar om ett uppbrott från hans sida, utan att det också är hans omgivning som någonstans stött bort honom. Samtidigt är det knappast vem som helst som skulle få för sig att donera alla sina besparingar till välgörenhet och sedan bara knalla iväg för att se vad som händer. “Jag tror att de som avfärdar Chris som en idiot är avundsjuka på hans mod”, sa Penn till DN i samband med filmens visning på Stockholms Filmfestival (16/11-07). Och visst, ibland framstår McCandless som en nästan löjligt visionär rebell, men jag tvivlar på att syftet med filmen är att uppmana alla som ser den att slå sönder sina TV-apparater och bygga läger i skogen.

För även om det ges en stor känga till det karriärbesatta konsumtionsstyrda samhället, handlar det också om att man måste lyssna inåt och ta itu med sitt eget uppror. S.McCandless är ett extremt exempel på detta, som visade hur långt man kan vara beredd att gå. Och i samma ögonblick som den driften förenas med attraktionen till försakelsen och det enkla, bortom alla mänskliga komplikationer, står man inför en explosiv vara. Å ena sidan den kompromisslösa idealism som världen inte kan vara förutan, å andra sidan en kraft som kan fyras av i snart sagt vilken livsfarlig riktning som helst.

De blir till ett slags nedslag i människoblivandet, och ger samtidigt en kronologisk stadga åt filmens uppbrutna tidsstruktur. Filmen är också en road­movie, men inte nödvändigtvis framåt och inåt, utan snarare en som växer åt sidorna, i språng och fragment, som ett slags collage, inte minst genom hans egna dagboksanteckningar. Och så finns här naturen, berättelsens i särklass mest imponerande huvudperson: Grand Canyon, den mäktiga Coloradofloden – dessa landskap som, även om man aldrig besökt dem, bildat en betydelseladdad karta i den filmiska terrängen: sinnebilder för frihet, samtidigt en brutal återvändsgränd. Någonstans i den skarven tycks den 22-årige Christopher McCandless ha befunnit sig när han en aprildag 1992 vände civilisationen och sitt välbärgade medelklassliv ryggen och drog ut i vildmarken. Några månader senare hittades hans utsvultna kropp av jägare.

Det ska också nämnas att McCandless historia är en som lämpar sig fantastiskt väl för vita duken. Han färdas genom storslagna miljöer, som Grand Canyon och Alaska, men finner sig också ibland i mer slutna rum än så. Allt detta blir sjukt vackert tillvarataget i Eric Gautiers foto. Musiken, bland annat med originallåtar av Eddie Vedder, spelar här också en roll och speglar tillsammans med bilderna Chris varierande sinnesstämningar.

Verkligheten överträffar ibland dikten och det här är ett sådant tillfälle. Och när historien berättas på det sätt som görs här, så tror jag att många kan få stort utbyte av berättelsen. För det är en bra film som innehåller de ingredienser som gör en historia intressant: starka känslor och intressanta karaktärer.

De ekonomiska hjulen i väst riskerar snart att sluta snurra och då väntar betydligt hårdare tider. Detta till trots vandrar de flesta människor omkring under storstadsljusets konstgjorda sken helt omedvetna om denna framtid. Det moderna samhället så som vi vant oss vid det, med sin liberalism och sin lyx, kommer att försvinna. Detta kan låta otroligt för dem som växt upp i välstånd och fred, men snart måste följderna av detta komma; först tyranniet och fattigdomen, sedan troligtvis kaoset, krigen, svälten och slutligen massdöden – detta är naturens sätt att straffa dem som förbrutit sig mot hennes lagar. Det är först när vi slutar att kämpa som vi verkligen har förlorat. Att göra uppror är vår plikt och ett grundläggande behov hos självständigt tänkande människor, men dessa är synnerligen sällsynta i dagens Sverige.

LÅT OSS GE GUNILLA LINDBERG SILKESSNÖRET! HON ÄR BARA EN ARROGANT ADMINISTRATÖR SOM SAKNAR FÖRANKRING I SVENSK IDROTTSRÖRELSE

Gunilla_Lindberg

Gunilla Lindberg har bara en meritlista förutom idrottsadministration:

Hon försvarade Juan Antonio Samaranch med en bakgrund i Francos fascistregering och om han inte själv tog direkta mutor så levde han ett liv i lyx och överflöd som erbjöds honom i egenskap av president i Internationella Olympiska kommitten. Detta trots att han lovade rensa upp bland mutkolvarna i kommitten, som merparten var hans närmaste medarbetare, inte hade av lätt insedda skäl särskilt bråttom med. Trots det ansåg Lindeberg honom vara en bra ordförande och kritiserade svenska journalister när man ställde närgångna frågor om mututredningarna. Det hör till saken att Samaranch som tack för stödet sett till att Lindberg avancerat i olympiska administrationen och blev en av vice presidenterna Detta har Lindberg i sin tur beskrivit som att Samaranch ”gjorde det möjligt för kvinnor att vara med i IOK”

Hon har försvarat både att Olympiska spel ges till Kina och Putins Ryssland samt menar att idrotten borde få Nobels fredspris för att man inte är så noga med vem som är OS-värd. Och karaktären på dessa stater väcker inga betänkligheter hos Lindberg, som tydligen anser att idrotten finns i ett slags samhälleligt vakuum. Att det skulle vara dåligt med de mänskliga rättigheterna i Kina och Ryssland försökte hon vifta bort med att det inte vara så bra i USA heller, eller ens i Sverige. Hon lät i Ekot inte mycket bättre än en Putintrogen rysk propagandist. Inte heller var det något problem i IOK, man var som FN, och världen är inte som Sverige, inflytandet från hel- och halvdiktaturer verkade inte ens vara en fråga för henne.

Gunilla Lindbergs senaste är Sveriges stjärncenter Bäckströms dopingprov . Provet togs alltså 4 dagar tidigare och trots att resultaten skall analyseras inom 24 timmar meddelades detta först efter drygt 90 timmar och 2 timmar desinnan svenska landslaget skulle spela final med Kanada. Att detta inverkade på lagets möjligheter till god prestation är uppenbart och hela landslagsuppställningen fick i sista stund ändras. Självklart fanns det fog att i hårda ordalag kritisera IOK för hanteringen. Helt obegripligt är den ursäkt som framställts. Det här förstår inte Gunilla Lindberg och går ut och tycker det är ”typiskt” svenskt att inte kunna ta in att en svensk fälls. Hon kallar anklagelserna från Tre Kronors ledningen för obegripliga. ”De är bara dåliga förlorare” .

Bör vi kanske spola Lindberg?!
För egen del undrar jag vad denna internationella idrottspotentat, som helt tappat samröret med svensk idrott, har för referensram om ”typiskt” svenskt och vad hon menar med ”dåliga förlorare ” samt varför hon inte kommenterar att beskedet lämnades 2 timmar före. F.ö. har Bäckströms ”hemmalag” NHL och internationella ishockeyförbundet reagerat minst lika upprört och kallat IOKs hantering för ”amatörmässig”. Lindberg vräker ur sig något arrogant, men är som vanligt egentligt svar skyldig.

Eskiltunakuriren undrade varför vi har en sådan representant i IOC som numera ”lever sitt eget liv” i olympiska sammanhang och om det inte är dags att rätta till detta förhållande. Jag instämmer.

NYA PARTIETS VISION

Vilken värld vill Nya partiet egentligen ha? Gästskribenten Mona Helgeland skriver här om sin vision och jämför den med hur dagens samhälle ser ut.

VÅR VISION

Detta är en vision av framtiden som kanske hos er kan skapa en ökad motivation att kämpa. Vissa kommer som vanligt att förstå utan att något skrivs, men andra kanske behöver få det förklarat, även om de flesta djupt nere leds av samma känsla. Detta gäller även våra allierande, som i de flesta fall inte söker göra annat än att göra världen bättre, men på grund av okunskap och hjärnförorening inte förmår tänka klart och därför handlar felaktigt. Den segerrusiga kapitalismen tar inga hänsyn till andra än sig själv. Det krävs ett massivt motstånd för att dessa inhumana regler inte ska gå igenom. Den så kallade oppositionen, men framförallt fackförbunden, bor­de använda sig av sina starkaste kampvapen för att riva upp försämringarna.

Vad är då målet? Det jag här vill måla upp börjar med en förändrad stadsbild. Man ser unga par överallt, där de svämmar ut i parker och gröna allmänningar för att i juli månads kvällssol låta sina barn leka, medan de vuxna socialiserar på sitt sätt. Folk har ställt ut långbord och är i full färd med att grilla kött och ställa fram tillbehören. I det lilla samhället har man tidigare under veckan ägnat sig åt jakt – en av våra stora sporter – och denna kväll råder det feststämning.

Luften är ren och ingenstans ser man några spår av själsligt, fysiskt eller estetiskt förfall. Man umgås naturligt med vänner och grannar, och barnen springer fria i vetskap om att de är både trygga och älskade. Det finns ingen rädsla för galningar och pedofiler – hela samhället är tryggt.

I denna vår värld tas hela folkets förmågor omhand, alla värderas och vårdas till sin fulla potential. Vare sig du är intellektuellt lagd eller ämnad åt att skapa eller vårda med dina händer så kommer ditt arbete att värderas högt. I ett samhälle behövs alla; från landets ledare till muraren, bonden, städaren, doktorn och undersköterskan – alla uppfyller i vårt samhälle fullständigt vitala uppgifter.

Våra skolor för barn styrs av förnuft, sundhet, entusiasm och kreativitet. Barnen har utrymme för att vara just barn, men de växer samtidigt upp och utvecklas till bra människor genom att de får lära sig från verkliga förebilder. Borta är de dagar när barn växer upp till att bli några sorts förväxta Beavis & Butthead-figurer med hiphopkläder och bakåtvända kepsar. De lär sig alla att bli allt de kan bli genom att följa sina vuxna exempel i skola, ungdomsorganisationer, i litteraturen och på film.

För att skapa en kontrast till detta så bör man ta upp vad vi inte ser i den här bilden: vi ser inte hur hundratusentals rökande utförsäkrade mammor i miljonprojektet sitter ensamma i sina kök och dricker lådvin för tredje gången samma vecka och bittert intalar sig själva att de är lyckliga, medan de försöker ignorera att de torteras av det nya regelsystemet. Ej heller ser man arbetslösa, kriminella och knarkande människor som av omständigheterna ratats som skämd frukt bara för att de inte fick plats i den cirkus vi lever i nuförtiden. Vi bygger en gemensam front mot klassamhället. Utförsäkra de som utförsäkrar.

Alla dessa åtgärder, som genomdrivits i kapitalisternas intresse på vår bekostnad, har man inte lyckats avskaffa massarbetslösheten. Tvärtom stiger den. I en kapitalism som krisar spelar det ingen roll hur billig man gör arbetskraften och hur mycket pengar man än häller över borgarklassen. De kommer bara stoppa alla pengar i fickorna ändå, som de gör med alla skattepengar som de får genom friskolorna och andra privata alternativ inom vård – skola – omsorg. Regeringens politik är en klasspolitik. Inte för arbetarklassen. Inte för de unga. Inte för pensionärerna. Inte för invandrarna. Inte för småföretagarna eller tjänstemännen. Utan för borgarklassen.

Vi får aldrig glömma vad det är vi söker vinna genom vår kamp. Det vi står för är det rena, det ädla och det sunda. Vi står för framtiden, till skillnad från de mörkrets krafter som endast söker vår förintelse. Det vi vill göra är att bygga någonting vars like aldrig har skådats! Nya Partiets vision om framtiden är det vackraste som finns, och det är upp till oss att bygga denna värld tillsammans.

När vi tänker på framtiden, så måste det frambringa en vision av skönhet, välmående, barns skratt, sunt leverne, bra relationer, enighet och styrka. Ni kanske tycker att det här låter dystert och naturligtvis är läget just nu dystert för oss som vill arbetarkamp, sa vi något annat skulle vi ägna oss åt kvalificerat självbedrägeri. Varför ska det onda få söndra, segra och härska när det finns en möjlighet till en sådan framtid? Engagera dig för rättvisa och med det dagliga gerillakriget mot kapitalismens verkningar!

BILDT, REGERINGEN, OBAMA PÅ LIKA OHÅLLBART HÄRNADSTÅG SOM KARL XII

Bildt, regeringen, EU och Obama är ute och härjar i trakterna kring Poltava i ett lika ohållbart anfall som Karl den Tolftes, som fortsatte framryckningen trots att underhållslinjen bakåt var avklippt.

karl-xii-bildt-poltava3_0

Runt om i Ukraina brinner gator brinner av tusentals EU-positiva demonstranter som protesterar mot regimen. Demonstrationerna är de största sedan den orange revolutionen för nio år sedan. Högst delaktiga är det nationalistiska partiet Svoboda, som har intagit byggnaden för Kievs lagstiftande församling och uppger att de tillsvidare kommer stanna där, rapporterar TT-Interfax. Det nazistiska partiet Svoboda har nära kopplingar till det svenska nazistiska partiet Svenskarnas parti, i våras deltog till exempel Svoboda på Vision Europa som Svenskarnas parti arrangerade.

Vad tycker då vår utrikesminister om det hela? Han kommunicerar som bekant främst via sin Twitter och där kan man läsa följande:

namnlös

Han postar också en bild på de massiva protesterna och twittrar:

namnlös

Carl Bildt är uppenbarligen djupt imponerad av demonstranterna i Ukraina. Det handlar inte bara om det moraliska haveriet att överallt annars attackera nynazism och främlingsfientlighet, men i Ukraina öppet stödja Europas värsta nynazistiska stormtrupper sedan Andra världskriget. Det är ytterst sällan sådant händer i vår tid. Vi trodde att den nazistiska praxisen att invadera andra stater upphört i och med FN:s bildande och FN-stadgan 1945.

Det faktum att 110.000 demokratiska väljare röstade för att Obama omedelbart skall ställas inför riksrätt (Kesha Rogers huvudbudskap) i primärvalet i Texas i tisdags, visar att den amerikanska politiken plötsligt kan ändras och då hänger dagens Karl XII-wannabees i luften. Att dessutom bullra om ekonomiska sanktioner mot Ryssland är som Glaziev antytt ohållbart, när USA och Västeuropa sitter på en finansbubbla som Ryssland, och ännu mer deras allierade i Kina, kan punktera och därmed utlösa den övermogna STORA västliga finanskollapsen.

Än mindre kan det bankrutta EU hålla det bankrutta Ukraina under armarna ekonomiskt. De ekonomiska villkoren EU och USA nu börjar påtvinga Ukraina kommer bara öka kaoset och driva på den fragmentering av Ukraina som ger de värsta krigshökarna i brittiska imperiet och Obamaadministrationen möjlighet att stärka de nazistiska stormtrupperna så att oroligheterna kan spridas vidare in i Ryssland, Centralasien och Kina. I varje tillspetsning av dessa förvecklingar kommer domedagen av ett kärnvapenkrig att vara hotfullt nära.

Den hållbara utvägen ur denna existenskris för mänskligheten är att engagera Ryssland i lösningen för Ukraina. Den som inte kan förhandla och finna utvägar till fördel för alla nationer, måste ändra sig eller flytta på sig. Det gäller Bildt, ministrar i regeringen och oppositionens talesmän för att Sverige skall bidra till fred.

Sedan kan bara krigsrisken slutgiltigt undanröjas genom en bankdelning som som sätter spekulanterna i konkurs och tar bort dessa finanscentras globala makt att topprida världen. Därefter måste fredskrafterna stärkas genom gigantiska samarbetsprojekt mellan nationerna för att utveckla hela världen inklusive de närmaste delarna av rymden.

Just nu flyger vi faktiskt blint genom solsystemet, genom denna täta förekomst av asteroider, utan att veta när nästa kollision kommer. Vi har inte gjort de ansträngningar vi kunde gjort för att få igång en vetenskapssatsning genom att bygga ut Nasa för att samarbeta med andra länder, samarbeta med Ryssland, samarbeta med Kina, för att ge mänsklighet full kapacitet att ta hand om dessa hot och försvara hela planeten.

Med tanke på krisen i världsekonomin, skulle rymdutforskning kunna erbjuda unga generationer mycket välbehövda målsättningar, och jag tycker att vi behöver titta mycket längre in i framtiden för att inspirera våra unga med den storslagenheten.

Vi vet självklart också att lugnet som råder i vårt solsystem inte kommer att vara för evigt, och att vi någon gång i en avlägsen framtid (förhoppningsvis först om flera hundra miljoner år) blir tvungna att evakuera Jorden. Den processen börjar vi förbereda redan nu genom att etablera oss i resten av solsystemet och därefter sprida oss vidare ut i resten av vår galax. Det kommer att kräva teknologiska kvantsprång av en dimension vi i nuläget har svårt att föreställa oss. Och på sikt kommer vi nog också att kunna hjälpa livet på traven i många andra solsystem.

Kan man ta sig till Mars, så är det barnsligt lätt att utrota fattigdom och hunger. Och när detta blir verklighet så kommer vi åter att vänja oss vid att målet med våra handlingar inte är omedelbar tillfredsställelse, utan investeringar till våra barn och barnbarn.

Om vi inte gör detta så kommer människan att utplånas. Och om du anser att detta är för stora krav på dig så kan man endast konstatera att du inte tillhör den rena kärna av livskraftiga individer vilka tänker kämpa för sin rätt till liv och frihet, utan du tillhör kanske istället den förslavade, fördömda, massa som är dömd att försvinna ur historien. Det måste vara vår tro att morgondagens män och kvinnor kommer minnas de av idag som kämpade för och garanterade deras överlevnad.

NYA PARTIET FIRAR INTERNATIONELLA KVINNODAGEN

brain-logo-scientific-party-of-sweden-women-power

Kniven skär genom köttet och blodet droppar sakta på golvet och runt bordet sitter partimedlemmar och tittar på mig förväntansfullt. Doften av sött blod blandas med lukten av salt och varmt fräsande fett. Det är varmt i rummet och många klär av sig och sitter endast i kortärmat. Ljudet av ben som knäcks av en vass och tung kniv skär genom rummet, en flaska rödvin öppnas och slås sakta ut över det färska köttet. Förberedelsen av Nya Partiets måltider har påbörjats och det är nu våra kunskaper sätts på prov. Köttbullar ska rullas, revbensspjällen marineras, för på lördagen är många munnar som ska mättas.

För att uppmärksamma den internationella kvinnodagen anordnade Nya Partiet en internationell kvinnofest på träffpunkt Folkets hus. Även om man aldrig talar om en kvinnas ålder, så kan det sägas att spannet på deltagarna sträckte sig över fyra generationer. Kampen för allmän rösträtt och fred löper som en röd tråd genom internationella kvinnodagens historia. 8 mars är en central dag i kampen för kvinnors rättigheter. Det är en dag för firande och fest, men också eftertanke, nätverkande och gemensam organisering för framtiden!

Första måltiden är frukosten som serveras lördag morgon. Medan alla ligger och sover stiger jag upp och börjar förbereda och tillaga det som ska stå på frukostbordet. Omelett, havregrynsgröt, ost, leverpastej, grönsaker bröd och kaffe ska stå färdigt när aktivisterna vaknat och serveras så fort som möjligt. Medan frukosten serveras så påbörjas förberedelserna av dagens lunch som denna helg består av kålsoppa med hembakat bröd.

Efter en mindre försening fick de inbjudna gästerna hemlagad potatispalt och stekt fläsk. Det hårda slitet i köket uppskattades av besökarna. Under måltiden hölls kamratliga diskussioner och folk passade på att bekanta sig med tidigare okända och knyta nya vänskapsband.

När gästerna var mätta och belåtna presenterades kvällens föredragshållare. Under föredraget föll det en del skratt och deltagarna fick chansen att avbryta med frågor. Åhörarna fick även veta på vilka sätt man kan utmana patriarkatet på olika plan. Efter föredragets slut stannade de flesta kvar för att bekanta sig ytterligare med varandra under tonerna av en inbjuden trubadur.

Medan de flesta aktivisterna och medlemmarna skulle övernatta till söndagen begav sig jag och näste 7 hemåt med nya insikter om både oss själva och framtiden.