FILMRECENSION – INTO THE WILD

De flesta har tänkt tanken; ett äventyr väntar den som ger storstaden långfingret och bosätter sig långt norrut. I dessa dagar så vet vi ju att det är storstäderna som drabbats hårdast. Dessa gigantiska skräpmagneter är numera inget annat än förbränningshärdar för mänsklig livskraft.

När man i dessa dagar bombarderas med Rederiet och Tre Kronor som är två så kallade ”såpoperor”, melodifestivalen och sedan får skvallerlöpsedlar i ansiktet om hur deltagarna gör livet svårt för varandra, är det lätt att vilja ge fingret åt alltihop och dra ut i skogen.

För en sådär sexton år sedan gjorde en ung man just det, och blev föremål för Jon Krakauers bok Into the Wild. Nu har hans historia också blivit film i regi av Sean Penn.

Den sanna historien om Christopher McCandless och hans uppror mot etablissemanget skulle lätt ha kunnat bli ett saftigt sentimentalt magplask. Istället blir det, i alla fall för min del, en av de mäktigaste filmupplevelserna på senare år. Efter visningen undrade jag hur en film om en uppstudsig tjugo-nånting som går på luffen längs USA:s västkust kunde beröra mig så, och att ett svar stavas nog Sean Penn. Han har velat göra filmen i flera år och det verkligen ingen brist på ambition i resultatet.

Handlingens berättare är Chris syster, genom vars perspektiv vi får viss insikt i skälen till att han bryter upp och lämnar världen han växt upp i. Det blir klart att det inte bara handlar om ett uppbrott från hans sida, utan att det också är hans omgivning som någonstans stött bort honom. Samtidigt är det knappast vem som helst som skulle få för sig att donera alla sina besparingar till välgörenhet och sedan bara knalla iväg för att se vad som händer. “Jag tror att de som avfärdar Chris som en idiot är avundsjuka på hans mod”, sa Penn till DN i samband med filmens visning på Stockholms Filmfestival (16/11-07). Och visst, ibland framstår McCandless som en nästan löjligt visionär rebell, men jag tvivlar på att syftet med filmen är att uppmana alla som ser den att slå sönder sina TV-apparater och bygga läger i skogen.

För även om det ges en stor känga till det karriärbesatta konsumtionsstyrda samhället, handlar det också om att man måste lyssna inåt och ta itu med sitt eget uppror. S.McCandless är ett extremt exempel på detta, som visade hur långt man kan vara beredd att gå. Och i samma ögonblick som den driften förenas med attraktionen till försakelsen och det enkla, bortom alla mänskliga komplikationer, står man inför en explosiv vara. Å ena sidan den kompromisslösa idealism som världen inte kan vara förutan, å andra sidan en kraft som kan fyras av i snart sagt vilken livsfarlig riktning som helst.

De blir till ett slags nedslag i människoblivandet, och ger samtidigt en kronologisk stadga åt filmens uppbrutna tidsstruktur. Filmen är också en road­movie, men inte nödvändigtvis framåt och inåt, utan snarare en som växer åt sidorna, i språng och fragment, som ett slags collage, inte minst genom hans egna dagboksanteckningar. Och så finns här naturen, berättelsens i särklass mest imponerande huvudperson: Grand Canyon, den mäktiga Coloradofloden – dessa landskap som, även om man aldrig besökt dem, bildat en betydelseladdad karta i den filmiska terrängen: sinnebilder för frihet, samtidigt en brutal återvändsgränd. Någonstans i den skarven tycks den 22-årige Christopher McCandless ha befunnit sig när han en aprildag 1992 vände civilisationen och sitt välbärgade medelklassliv ryggen och drog ut i vildmarken. Några månader senare hittades hans utsvultna kropp av jägare.

Det ska också nämnas att McCandless historia är en som lämpar sig fantastiskt väl för vita duken. Han färdas genom storslagna miljöer, som Grand Canyon och Alaska, men finner sig också ibland i mer slutna rum än så. Allt detta blir sjukt vackert tillvarataget i Eric Gautiers foto. Musiken, bland annat med originallåtar av Eddie Vedder, spelar här också en roll och speglar tillsammans med bilderna Chris varierande sinnesstämningar.

Verkligheten överträffar ibland dikten och det här är ett sådant tillfälle. Och när historien berättas på det sätt som görs här, så tror jag att många kan få stort utbyte av berättelsen. För det är en bra film som innehåller de ingredienser som gör en historia intressant: starka känslor och intressanta karaktärer.

De ekonomiska hjulen i väst riskerar snart att sluta snurra och då väntar betydligt hårdare tider. Detta till trots vandrar de flesta människor omkring under storstadsljusets konstgjorda sken helt omedvetna om denna framtid. Det moderna samhället så som vi vant oss vid det, med sin liberalism och sin lyx, kommer att försvinna. Detta kan låta otroligt för dem som växt upp i välstånd och fred, men snart måste följderna av detta komma; först tyranniet och fattigdomen, sedan troligtvis kaoset, krigen, svälten och slutligen massdöden – detta är naturens sätt att straffa dem som förbrutit sig mot hennes lagar. Det är först när vi slutar att kämpa som vi verkligen har förlorat. Att göra uppror är vår plikt och ett grundläggande behov hos självständigt tänkande människor, men dessa är synnerligen sällsynta i dagens Sverige.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s