SLÄPP INGEN PUTIN ÖVER BRON!

För två år sedan, på julafton 2012, kom ett väntat besked från Vladimir Putins Ryssland. Åklagaren tillkännagav att Dmitrij Kratov, före detta biträdande fängelsechef, skulle frias. Det fanns inga bevis på att hans agerande lett till Sergej Magnitskijs död.

Magnitskij var den unge jurist som kämpade mot en massiv korruptionsskandal med vindlingar långt in i Kremls korridorer. För det fängslades han. Efter att ha varit häktad i 358 dygn, under allt svårare förhållanden, blev han akut sjuk och avled innanför murarna. Mycket tyder på att han misshandlades till döds av fängelsevakter med gummibatonger.

Denna ”plötsliga häktesdöd” tycks vara särskilt vanlig inte minst bland regimkritiska intagna på Rysslands häkten och fängelser. Efter Vladimir Putins senaste årliga presskonferens tycks det i alla fall som att en handfull uppmärksammade fångar klarat sig undan. Det handlar om de två Pussy Riot-medlemmarna Maria Aljochina och Nadezjda Tolokonnikova, den svenske Greenpeaceaktivisten Dima Litvinov samt den forne oligarken – och Putinmotståndaren – Michail Chodorkovskij.

Nog är det glädjande om dessa fångar återfår sin frihet. Men deras öden, inklusive den plötsliga fri­givningen, är uttryck för den skrämmande och cyniska nyckfullhet som präglar Ryssland under president Putin.

Förföljelsen av ryska homosexuella når ständigt nya nivåer av barbari. Homofobin är ständigt närvarande i samhället, från gatugängen som misshandlar hbtq-personer och lägger ut filmerna på nätet till hatiska uttalanden från allra högsta politiska ort. Och inte minst de nya lagar som kriminaliserar ”propaganda för icke-traditionella sexuella relationer”.

Vad Putin själv vill sprida är en putsad propagandafasad, en medial Potemkinkuliss. Denna tar sig bland annat form av ett nytt statligt mediebolag, där chefen är en ökänd homofob och västfiende. Efter händelserna i Ukraina och den ryska aggressionen så kommer behovet att öka anslagen få mer stöd av det litauiska folket. Ryssland är ett hot mot hela Europa. Och det är hög tid för Europa att inse vad man har att göra med.

Stormakten Ryssland håller på att resa sig efter den långa “förnedrande” svaghetsperioden efter Sovjetunionens fall och är på god väg att bli en supermakt igen. President Vladimir Putin aviserar vapeninvesteringar för tusentals miljarder kronor medan Ryssland blir allt aggressivare gentemot sina gamla lydländer i Baltikum och Östeuropa – och allt aktivare i Östersjön. Detta sker samtidigt som “enveckasförsvar” har blivit ett av svenska språkets nyord. ÖB Sverker Göranson förklarade i januari förra året att Sverige kan försvara sig “ungefär en vecka på egen hand”. Strax därefter sjukskrev han sig två månader för utmattning.

ÖB var knappt tillbaka i tjänst förrän det var dags för “ryska påsken”. Ryska bombplan övade anfall mot svenska mål på långfredagsnatten – och Sverige saknade helt incidentberedskap. Inga svenska jaktplan var i luften under övningsattacken, något som väckte internationellt uppseende.

Efter 600 år i ett gemensamt rike och sedan 200 år av ofta dramatiskt skilda vägar finns det stark historisk laddning i relationerna mellan Sverige och Finland, inte minst i försvarsfrågor. En känsla av att Sverige svikit broderfolket i utsatta lägen lever fortfarande kvar som en underström i det finska folkdjupet. Det är både ett historiskt minne från den svenska tiden och från det turbulenta 1900-talet med Finlands båda krig mot Sovjetunionen. I Finland finns en lång tradition att uppfatta sig som utsatt gränsnation mellan öst och väst. Det finns goda förutsättningar för svenskt-finskt samarbete. Våra länder är mycket lika. Nationalismen på 1800- och 1900-talen skapade särdrag men tar inte bort likheten. Vi är stöpta i samma form, vi har en gemensam historia.

Slaget vid Virta bro

Den stora kraftfulla kanadagåsen står på vakt och ”släpper ingen över bron”, likt en Sven Dufva, som är en känd gestalt i Johan Ludvig Runebergs ”Fänrik Ståls sägner”. I “Fänriks ståls sägner” finns bland annat följande att förtälja om Sven Dufva och hans tapperhet vid Virta bro.

Han var inte arméns mest begåvade soldat. När han av misstag ensam gick till attack mot ryssarna på en bro ropade generalen Sandels de berömda orden “släpp ingen djävul över bron”… “Det kan man kalla en soldat, så skall en finne slåss”. Genom denna uppoffring gav Duva sina kamrater tid att samlas till motanfall. När han till sist träffades av en rysk kula i hjärtat sade general Sandels, “den kulan visste hur den tog” och slutraden lyder: “ett dåligt huvud hade han, men hjärtat det var gott”.

1-IMG_0805

Under sommaren 1808 var den svenska armén på motoffensiv mot de ryska styrkor som hade invaderat den östra rikshalvan i februari. Saker och ting utvecklades väl för de svenske; huvudarmén i Österbotten tillfogade ryssarna en rad allvarliga nederlag och längre österut, i Savolax och Karelen, opererade Johan August Sandels med sin 5:e brigad (kallad savolaxbrigaden) framgångs- och initiativrikt. Utfall gjordes till och med mot ryskt territorium! Men vid tiden för huvudarméns i Österbotten nederlag vid Oravais, hade ryssarna satt in stora förstärkningar mot Sandels, så stora faktiskt att numerären stod en svensk på fyra ryssar.

När han fick höra om Oravais, drog sig Sandels norrut, för att undvika att bli omringad av de växande ryska fientliga styrkorna. I och med konventionen i Lochteå, vilket i effekt innebar en vapenvila, tog Sandels ställning vid Virta Bro, strax norr om Idensalmi kyrkby. Här mottog han dessutom den 4:e brigaden, vilken var svårt decimerad efter sommarens strider i Österbotten, 800 man förstärkningar. Vid Virta bro (fin. Virran Silta) grupperade Sandels sina 1.800 man och 12 kanoner. På näset mellan Virta Ström och en annan mindre å längre norrut tog han ställning.

Från andra sidan Virta ström, över vilken Virta bro gick, väntades 6.000 ryssar med 17 kanoner. Och den 27 oktober 1808, klockan ett på eftermiddagen (precis när vapenstilleståndet gick ut), gick Nikolai Alexeivitj Tutjkov till angrepp. Officiellt var det Tutjkov som ledde de ryska trupperna, men den reelle befälhavaren var Furst Dolgorukij.

Det är under de inledande striderna som situationen som inspirerat Runeberg till berättelsen om Sven Dufva skall ha ägt rum. De svenska förtrupperna retirerade tillbaka över bron när de ryska styrkorna vällde fram mot dem. Och vid bron uppstod regelrätt handgemäng med bajonetter och muskötkolvar. Ryssarna svärmade över bron i detta läge och Furst Dolgorukij kunde sitta där på sin vita häst, segerviss. Trots detta hindrades de från att förfölja de vikande svenskarna, eftersom svenska kanoner gav kraftig eld mot dem. Och det var i detta läge som den segervisse Furst Dolgorukij föll död ner, träffad av druvhagel rakt i hjärtat.

sven_dufva

Mer och mer ryska trupper manades över bron, till Sandels förtjusning. Han hade planerat detta. Han visste att bron skulle dra till sig fienden och han väntade kallt på att få ge order om motanfall, ty han hade större delen av sin armé intakt och i god ordning. Och ryssarnas 4:e jägarregemente gick i täten under trummor och trumpeter mot de svenska förskansade batterierna, och just som de brutit in i svenskarnas positioner, gav Sandels order om det väntade motanfallet.

Den ryska anfallsstyrkan bringades i total oordning inför svenskarnas överraskande motanfall med blanka vapen. Ryssarna drog sig tillbaka mot bron och försökte desperat hinna över till andra sidan innan de vilda svenskarna nådde fram. Men svenskarna släpade fram ett par kanoner och lät druvhagel plöja blodiga sår i de ryska massorna nere vid bron. Vild skottväxling pågick på ömse sidor om bron intill kvällningen.

Ryssarna uppgavs ha förlorat 764 döda och 74 i fångenskap, medan den svenska armén räknade 312 stupade. Virta Bro var en lysande taktisk framgång för de svenska vapnen och den sista svenska militära segern på finsk mark. Men trots detta hade kriget redan avgjorts på den österbottniska fronten och i det stora hela var svenskarna på reträtt ur Finland. Striderna skulle sedermera överföras till moderlandet Sverige där en del spännande händelser skulle komma att tilldraga sig. Operationerna med savolaxbrigaden sommaren 1808 må ha skrivit in Sandels’ namn i krigshistorien, men det var segern vid Virta Bro som gjorde honom till en odödlig legend.

Kriget var över för den gången. Men den sista striden för rättvisa och frihet är ännu inte utkämpad.

Som medborgare lever man redan idag i ett otryggt samhälle och mycket tyder på att vi kommer att få se ett avgörande som blir långt mycket värre. Närstridsträning kan givetvis inte ersätta verklig gatukamp, men är en bra förberedelse till denna, så att mindre rutinerade slagskämpar inte ska behöva stå helt handfallna när de konfronteras med fienden under propagandaaktioner och liknande händelser.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s