POLISSTAT ELLER FLYKTINGKAOS?

Så kan vi skriva 2016. Det nya året hann knappt öppna ögonen förrän de omdiskuterade id-kontrollerna blev verklighet. De politiska reaktionerna är förutsägbara på den senaste åtgärden för att hejda flyktingströmmen.

Från avgrundshögern ropas om otillräckliga åtgärder. ”Mera, mera”, hejar Åkesson & Co på övriga partier som i rasande takt galopperar in i den sverigedemokratiska spiltan. Från kritikerna av id-kontroller pratas om brott mot asylrätten och från de som älskar stora ord talas om fascistiska och rasistiska åtgärder.

Att situationen förra året var ohållbar är de flesta överens om. Att asylrätten ska försvaras är i varje fall hittills den stora majoriteten inom svensk politik överens om. Men vad göra om de två synsätten hamnar i motsättning till varandra?

Frågorna är inte möjliga att hantera var för sig utan det krävs att man håller många bollar i luften samtidigt. Därför blir det ett problem när asylrätten – som är och måste vara en individuell rättighet, byggd på en prövning av den enskildes behov av skydd – sätts på piedestal. När den enskilde görs till både utgångspunkt och lösning grumlas helhetsbilden. Vi ser inte systemet för alla individer.

Under årtionden av nyliberal politik har skola vård och omsorg fått betala ett högt pris för att välbärgade grupper i samhället ska få skattelättnader och subventioner för sitt ”livspussel”. Denna politik har gjort samhället än mer sårbart för sociala motsättningar när det utsätts för påfrestningar som dagens flyktingsituation.

Propagandan om en globaliserad värld utan nationsgränser tas som en sanning av den liberala vänstern. Men propagandan är endast är ett färggrant överkast för att pryda och dölja globaliseringens kärna: Att västvärldens storföretag ges möjlighet att producera så billigt som möjligt, sälja på så avreglerade marknader som möjligt och betala så lite skatt som möjligt. Som till tänderna rustad säkerhetsvakt för denna världsordning står Nato, för att garantera det tvång som ligger till grund för kapitalets frihet.

Det är inte bara de högerextrema rasisterna som ser till att utnyttja flyktingkrisen till att flytta fram sina positioner. Även från storföretagen och dess samarbetsorganisationer som Svenskt Näringsliv planläggs hur flyktingkatastrofen ska användas för deras syften. I ett första skede ser de till att göra flyktingmottagandet till en miljardindustri. Skattepengar som egentligen ska gå till flyende människor hamnar istället på Wallenbergs, Bert Karlssons och andra rufflares vinstkonton.

När det gäller flyktingkrisen är inte id-kontroller det avgörande. Det avgörande är det svenska kapitalets målmedvetna arbete för att ersätta en humanistisk flyktingpolitik med en kapitalistisk invandringspolitik för att skapa ett låglöneproletariat som pressar ner hela arbetarklassen.

Ett låglöneproletariat fyller fortfarande funktionen av att hålla klassen som helhet på mattan, genom att tvingas jobba under så vedervärdiga förhållanden, men förser samtidigt borgar-klassen med en billig arbetskraft att anställa för poolrengöring, hundvakt eller butlers.

Som Anders Borg sa häromåret vid ett föredrag i USA: ”Ni skapar krigen och vi tar hand om flyktingarna”. Sedan 1991 har målet varit att skaffa kontroll över Centralasien, Mellanöstern och den nordafrikanska kusten och dess olje- och gasfyndigheter.

Redan i början av 2000-talet pekade George W Bush ut de så kallade ondskans axelmakter, däribland Irak, Libyen och Syrien. 2015 är Irak och Libyen sönderslagna och kriget i Syrien är inne på sitt femte år. Trots att de oerhörda mänskliga konsekvenserna är uppenbara för alla så fortsätter svenska staten att pumpa in pengar till terrorgrupper och en allt starkare Natolobby vill göra oss till en fullständig underlydande under den USA-imperialism som ligger bakom krigen och flyktingkatastrofen.

Till på köpet vill borgarklassen i Sverige använda den flyktingkris som deras imperialistiska utrikespolitik har skapat till att slå mot arbetarklassens levnadsförhållanden.

Det finns med andra ord stora möjligheter att mobilisera till motstånd mot den kapitalistiska krisen i alla dess delar, men då krävs en starkare klassmedveten och socialistisk arbetarrörelse som vågar utmana den härskande klassen i Sverige, det borgerliga inflytandet inom arbetarklassen och vänstern och den svenska uppslutningen bakom västvärldens imperialistiska sammanslutningar EU och Nato.

Sådan är uppgiften inför 2016.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s